Chef...
Det är fan ta mig inte lätt att vara det... Men kul, oftast.
Jag har de senaste veckorna försökt luska lite genom personliga samtal med min personal om vad de har för ambitioner, mål och tankar om sina framtida roller i företaget.
Det har varit ett spännande halvår med en ny grupp människor "under" sig. Människor ,som det visat sig, sett fram mot att få en egen chef och en annorlunda organisation. En skön samling som har otroligt mycket kunskap om våra processer och samtidigt i vissa fall varit lite ostyrda. Jag kommer aldrig under min karriär i Habia lära mig så mycket om kabeltillverkning som dom här personerna. Det som jag tror, eller kanske rent av vet, är att min styrka är att motivera människor att testa sina gränser. Att ge dom förtroende och ansvar som sträcker sig lite utöver det som dom varit vana med.
Drar i tankarna gärna paralleller till instruerandet även i jobbet. För att lyckas i båda sammanhanget tror jag att det är mycket viktigt att förstå att man inte är där för sin egen skull, eller att man är bättre än någon annan. Man är där för sin personal eller sina deltagares skull.
En kollega som jag gillar väldigt mycket, R&D-chefen, sa något tänkvärt förra veckan, "Vi chefer måste komma ihåg att Vi aldrig bedöms utifrån våra egna prestationer utan vår personals". Så jäkla "huvudet på spiken"! Jag önskar jag hade formulerat den meningen själv.
Det spelar ingen roll hur duktig jag är på AutoCad, vilka tokavancerade formler jag kan snickra i Excel eller hur bländande PowerPointpresentationer jag gör om inte min personal levererar i sina projekt.
Exakt samma sak i cykelsalen, jag är där för att få mina deltagare att komma vidare i sin träning. Att få såväl topptränade som helt otränade att göra sin träning meningsfull och givande efter sina personliga förutsättningar. Coacha!
Spelar ingen roll om jag är den som har bäst teknik på cykeln, störst lungkapacitet, högst VO2 max mm om jag inte kommer ihåg för vems skull jag är där, vad min uppgift är. Få gruppen att växa, få varje individ att inse att deras begränsningar bara bestäms av dom själva!
Låter inte så svårt, men tro mig, det är inte helt enkelt att under en timme försöka hinna med att ge den lilla personliga touchen till alla. Betydligt lättare på jobbet där man ses 40-50 timmar per vecka.
En annan skillnad på instruerandet och jobbet är att man måste komma ihåg att väldigt många tränande kommer dit enbart för sitt välbefinnandes skull. De vill röra på sig en timme under trevliga former för att hålla igång lite lagom, de har inget konkret mål med sin träning. Den gruppen är precis lika viktig! De kan dessutom vara lite svårare att tillfredsställa eftersom de gärna vill ha lite roligt också. Vi som har ett mål och en plan med vår träning struntar i att det inte är så kul att köra intervaller i 10 grader och regn för andra gången samma vecka...
Fick frågan för några år sedan om jag inte tyckte det var trist att köra så blandade klasser som jag hade, åldrar från 15-65 år, vikter från 45-130 kg och däremellan några "elittränade" friidrottare och cyklister. Fattade först inte frågan, vad personen menade var att jag kanske hellre skulle köra en klass med bara cyklister.
Svaret var glasklart och utan tvekan då, precis som idag, NEJ, NEJ, NEJ!!!
Vad skulle utmaningen som instruktör vara i att sätta ihop pass till en samling som var lika som mig själv? Bååååring! Att däremot attackera uppgiften att få de flesta i en blandad grupp att lämna salen nöjda är kul!
Jag vet tyvärr att jag inte lyckas fullt ut varken i jobbet eller i cykelsalen, men jag har iaf en vision och ett mål som jag jobbar för att nå och jag har fantastiskt roligt under tiden!
Suck... Nu blev det så där långt igen... Ibland undrar jag om inte mitt huvud och mina händer skulle kopplas ifrån varandra.
Om någon har orkat följa med ända hit så vill jag enligt min nya tradition länka till dagens favorit!
http://www.youtube.com/watch?v=AKGpZuadMsA
Sov gott Ni som fortfarande är vakna...
Jag har de senaste veckorna försökt luska lite genom personliga samtal med min personal om vad de har för ambitioner, mål och tankar om sina framtida roller i företaget.
Det har varit ett spännande halvår med en ny grupp människor "under" sig. Människor ,som det visat sig, sett fram mot att få en egen chef och en annorlunda organisation. En skön samling som har otroligt mycket kunskap om våra processer och samtidigt i vissa fall varit lite ostyrda. Jag kommer aldrig under min karriär i Habia lära mig så mycket om kabeltillverkning som dom här personerna. Det som jag tror, eller kanske rent av vet, är att min styrka är att motivera människor att testa sina gränser. Att ge dom förtroende och ansvar som sträcker sig lite utöver det som dom varit vana med.
Drar i tankarna gärna paralleller till instruerandet även i jobbet. För att lyckas i båda sammanhanget tror jag att det är mycket viktigt att förstå att man inte är där för sin egen skull, eller att man är bättre än någon annan. Man är där för sin personal eller sina deltagares skull.
En kollega som jag gillar väldigt mycket, R&D-chefen, sa något tänkvärt förra veckan, "Vi chefer måste komma ihåg att Vi aldrig bedöms utifrån våra egna prestationer utan vår personals". Så jäkla "huvudet på spiken"! Jag önskar jag hade formulerat den meningen själv.
Det spelar ingen roll hur duktig jag är på AutoCad, vilka tokavancerade formler jag kan snickra i Excel eller hur bländande PowerPointpresentationer jag gör om inte min personal levererar i sina projekt.
Exakt samma sak i cykelsalen, jag är där för att få mina deltagare att komma vidare i sin träning. Att få såväl topptränade som helt otränade att göra sin träning meningsfull och givande efter sina personliga förutsättningar. Coacha!
Spelar ingen roll om jag är den som har bäst teknik på cykeln, störst lungkapacitet, högst VO2 max mm om jag inte kommer ihåg för vems skull jag är där, vad min uppgift är. Få gruppen att växa, få varje individ att inse att deras begränsningar bara bestäms av dom själva!
Låter inte så svårt, men tro mig, det är inte helt enkelt att under en timme försöka hinna med att ge den lilla personliga touchen till alla. Betydligt lättare på jobbet där man ses 40-50 timmar per vecka.
En annan skillnad på instruerandet och jobbet är att man måste komma ihåg att väldigt många tränande kommer dit enbart för sitt välbefinnandes skull. De vill röra på sig en timme under trevliga former för att hålla igång lite lagom, de har inget konkret mål med sin träning. Den gruppen är precis lika viktig! De kan dessutom vara lite svårare att tillfredsställa eftersom de gärna vill ha lite roligt också. Vi som har ett mål och en plan med vår träning struntar i att det inte är så kul att köra intervaller i 10 grader och regn för andra gången samma vecka...
Fick frågan för några år sedan om jag inte tyckte det var trist att köra så blandade klasser som jag hade, åldrar från 15-65 år, vikter från 45-130 kg och däremellan några "elittränade" friidrottare och cyklister. Fattade först inte frågan, vad personen menade var att jag kanske hellre skulle köra en klass med bara cyklister.
Svaret var glasklart och utan tvekan då, precis som idag, NEJ, NEJ, NEJ!!!
Vad skulle utmaningen som instruktör vara i att sätta ihop pass till en samling som var lika som mig själv? Bååååring! Att däremot attackera uppgiften att få de flesta i en blandad grupp att lämna salen nöjda är kul!
Jag vet tyvärr att jag inte lyckas fullt ut varken i jobbet eller i cykelsalen, men jag har iaf en vision och ett mål som jag jobbar för att nå och jag har fantastiskt roligt under tiden!
Suck... Nu blev det så där långt igen... Ibland undrar jag om inte mitt huvud och mina händer skulle kopplas ifrån varandra.
Om någon har orkat följa med ända hit så vill jag enligt min nya tradition länka till dagens favorit!
http://www.youtube.com/watch?v=AKGpZuadMsA
Sov gott Ni som fortfarande är vakna...
Kommentarer
Trackback
