Jag bara måste...
Har precis hittat en Best of blogg, Jonas mest kommenterade,utskällda eller uppskattade bloggar.
Klipper in några av mina favoriter... ;-)
Det blir mycket text, men tro mig, har man det minsta humor och självdistans är det fantastiskt roligt... Go Colting GO!!!
http://www.colting.se/blog.html
av Jonas Colting den 11 december 2007 kl 17:01
Jag har också laddat upp ordentligt för att förlöjliga och håna den senaste eller iallafall hetaste flugan för alla dem inte har riktiga kompisar. Nämligen Facebook. Så ytterligt patetiskt! Pokningar, snöbollar och andra mellanstadievarianter av den lilla roliga boken "Mina vänner"
Och jag menar; man är ju VERKLIGEN intresserad av vad halva ens klass från åttonde klass gör eller någon från sommarjobbet 1989 eller en lumpare från kalla vinterkriget. ABSOLUT! Berätta allt för mig om dina två barn och jobbet på Ica! Jag har ju inte brytt mig eller haft kontakt med dig sedan 1986 men nu är jag NYFIKEN! Som fan. Och jag har all tid i världen! Så skicka lite snöbollar. Hi-hi-hi-hi, vad det kittlas.
Om ni någonsin hittar mig på Facebook så var snälla och ge mig en spruta så jag somnar in för då har jag regrederat in i något sent stadie av demens.
Och hade jag haft lite mer oomph så hade jag raljerat vidare.
Facebook; bara för folk med kommunala jobb där man ändå inte får så mycket gjort innan lunch.
av Jonas Colting den 17 december 2007 kl 12:50
Det är var ju fantastiskt roligt! Och intressant ur ett Fredrik Lindströmskt Sverige-och-svenskarna-perspektiv. Nämligen fenomenet där någon raljerar över någonting som SvenneBanan älskar och följaktligen får ordentligt på pälsen. För om SvenneBanan tycker om det kan det inte vara något fel på det; tänk Bingolotto, Bonde söker fru, Markoolio och Marie Picasso. Eller hur!
Reaktionen över mitt Facebook-förlöjligande har bara överträffats av mitt inlägg i juli kring mellansvenska Jihad och den omvända rasismen under onsdagskvällarnas muslimiering av Alidebergsbadet. Samma upprörda och indignerat politiskt korrekta reaktioner då som nu. Reaktioner utan ett ens av humor och ironi vill säga. Vilken är en rak motsats till den anda som jag själv författar bloggen i. Alltså, fatta nu. Jag skriver inte min blogg för att bli kompis med Mona Sahlin! Och jag har inte heller fått mina åsikter lobotomerade via åratals av träning på att tänka i banor av menlöshet som inte får stöta sig med en enda rörelse, organisation eller intresseförening. Det är bara för människor i politiska ungdomsförbund eller andra som tidigt i livet kastrerats.
Och jag måste här få ta chansen att svara på några av kommentarerna som var så gulligt rörande i all sin smilbandsbefriade enkelspårighet.
Suck... bara för att man själv inte gillar face book eller anser sig ha tid med det eller vad det nu än är kan man ju låta andra hålla på utan att degradera dessa till fullkomliga idioter.-Evis
-Men det är ju det som är roligt här! Idioter får stå för dig själv, det är ett ord som jag sällan använder och absolut inte i det här fallet. Och om du vill leka dagis på nätet så får du väl göra det oavsett vad jag tycker eller hur? Och så kan du alltid läsa några andra bloggar som är snällare så att du slipper bli ledsen. Jag har hört att Bollibompa har en blogg via SVT, testa den!
Håller med Evis, skriv mer om det du är bra på; träning i allmänhet och triathlon i synnerhet.-Marcus
Igår simmade jag 3000 meter i blandad form och körde sedan 90 minuter styrka, funktion och rörlighet på Onyx. Kul att läsa? Nej. Jag håller på med triathlon men det är inte vad jag är.
..En världsklassatlet som du borde kunna vara mer ödmjuk än vad det senaste blogginlägget tyder på.-Magnus Svahn
-Så ju bättre man är på någonting desto mindre åsikter får man i allmänhet ha? Och vari ligger bristen på ödmjukhet i att raljera över Facebook? Nädu Magnus, du får nog lära dig att skilja på ödmjukhet och frispråkighet. Och det här är så typiskt Jante, duktiga svenska idrottsmän fostras ju att knappt säga mer än att bollen är rund och att det är kul att få vara med. Henke Larsson-syndromet.
Håller med inlägget ovan...du ska nog inte klanka ner på oss kommunalarbetare för mycket, de morgnar du stigit upp 05.15 för att GÅ till jobbet kan väl räknas lätt. För att efter jobbet äta mellanmål och ge dig ut o cykla 4 timmar. Tycker det verkar va mest swiffrande och åka runt på stan o fika som gäller för herr Colting:) Kanske dags att börja leverera själv innan man gnäller på sånt man inte har så mycket erfarenhet av;) -Daniel
-Vad tycker du att jag ska göra? Ta ett skift på Gatukontoret eller? Och vad är det du vill att jag ska leverera? Arbetsviljal? Luthersk moral?
av Jonas Colting den 21 februari 2008 kl 07:55
Jag sitter i Frankfurt och det är flygplatsen som Gud glömde. Roman Polanski hade kunnat göra en film om den.
Jag är alldeles yr i huvudet av sömnbrist då min inre klocka är strax innan två på natten. Jag är sådär alldeles nära mina känslor som man gärna blir när man är groggy av sömnbrist och den mentala fernissan är tunn som ett Polarbröd.
Och jag tänker att jag är för klen, för artig, för mesig och för rädd för att blogga. Alltså, att blogga det som jag tänker. Egentligen. Det som jag kan skriva och alla i hemlighet skulle kunna hålla med mig om. Sådär i smyg om inte Mona Sahlin lyssnar eller det offentliga rummets kastrering av all tankeverksamhet som inte är mainstream och certifierad av Hem & Skola eller annan strömlinjeformad tryggehetsnarkomani.
Så jag tänker att tyskarna är ett ohyggligt fult folk. Tjocka. Bleka. Svullna. Frisyrskadade. Klädvalsblinda. Tyskar ser ut som de tyska nihilisterna i "The Big Lebowski" eller som Baader-Meinhof 30 år senare.
Dessutom otrevliga till råga på allt. Barska och gläfsande på tyska som får en att känna sig som statist i Örnnästet. Prata inte med mig på tyska! Du jobbar på en flygplats och jag är på väg från Kanada till Sverige! Vad i din tjockskalliga herrefolkshjärna får dig att tro att jag vill prata tyska? Tänker jag.
Tur att jag inte skriver om det för då hade tyska intresseföreningen känt sig kränkt. Samt de fulas intresseförening. Och de klädvalsblindas. Och de riktiga statisterna i Örnnästet. Jawohl.
Tur att ingen skriver så om svenskar. I det landet är ju alla jävlar kränkta. Mest kränkt vinner. Alla ska få bli Lucia.
av Jonas Colting den 28 april 2008 kl 23:38
No easy way.
Det är ett motto som Gordo tycker om att använda sig av. Och med tre så enkla ord så kan man sammanfatta essensen av all individuell elitidrott.
Att det mitt i all trötthet, smärta och prövning också finns en magnifik möjlighet till utveckling av de personliga horisonterna, ett renodlande av den förmåga som vi alla besitter och ett slipande av den vassa eggen där kroppen och själens kraft sammanstrålar.
Jag är mitt egna självförbättringsprojekt. Min egna Michelangelo-staty, Mitt egna work-in-progress.
Och när jag nu vrider om tumskruvarna ett varv till på väg mot VM så är det just det mottot som jag lystrar till. No easy way. Att kunna höja min förmåga ifrån bra till bäst, ifrån hängiven till fanatisk, ifrån 90 till 100.
I all relativitet är också jag en lat och bekväm person. I min värld vill jag också få en curlad bana ibland. Och det är OK! Ingen kan vara Rocky alla dagar om året....Men jag vet också i maggropen när jag har valt den lätta vägen. Den lättare vägen har hundringar på start 1.30 och inte på 1.20. Den lättare vägen leder oftare hem om det regnar på cykelpasset. Den lättare vägen vågar inte döda redan på första intervallen. Den lättare vägen gör inte lika ont och kräver inte lika mycket kuk.
Jag har lyckats bra under åren med att hitta perioderna där jag vet att jag måste höja mig ordentligt. För det handlar om att vara sparsmakad. Den tuffaste träningen kan vara oerhört självförbrännande om den utförs vid fel tidpunkt, på fel sätt eller för länge. Den "lätta" vägen i min bok kan ändå vara 26 veckotimmar med bra tryck så det är nyanser som jag skriver om här. Mer än något annat så är det den mentala styrkan ifrån en sådan här gisslan-befriad utveckling som är värd mest.
Att hitta de tydligaste drivkrafterna i den här processen är viktigast för mig. Och att det finns en uttalad rörelseglädje och tillfredsställelse med hela livsstilen.
Inför tävlingen i lördags fick jag ett sms från Clas Björling där det stod ungefär "lycka till och tänk på hur tacksam du ska vara att du kan göra så fantastiska saker med din kropp". Clas har det rätta perspektivet efter att ha gått från att varit en triathlet i världsklass till att vara helt däckad av Epstein-Barr virus under 18 månader och han är nu på väg tillbaka med nya kunskaper
Det är inget straff att köra triathlon. Det är inget kok stryk att simma klockan sex på morgonen eller springa 25 kilometer innan frukost.
Det är ingen uppoffring att köra en varm half-IM i Lissabon. Inte ens när fötterna blöder. Det gör ont men det går över. Precis som allt annat som är jobbigt. Och det jobbiga är en förutsättning för att resultatet ska bli bra. Och nu ska bra bli bättre.
Expect to work hard. Expect to improve. Expect to work harder.
