Cykelåret 2009...
Har fundert mycket de senaste månaderna på hur cykelåret 2009 ska se ut. Vilken nivå träningen ska läggas på, vilka tävlingar ska köras, vilken klubbs färger kläderna ska ha. Kanske rent av ska cykla bara för att det är kul, motionslopp med kompisar och galna träningar i mån av tid. Kanske en gång för alla ska satsa enbart på att bli bra inne och ha utecyklingen som ett skoj nöje bara... Många frågor har det varit och väldigt få svar.
Nyårsdagen har det flera år varit tradition att ta första rundan ute. Mycket för att mentalt tala om för knopp och kropp att det är nu det gäller, det är nu det ska tränas hårt ett halvår för att vara i form till sommaren.
Idag kändes motivationen inte så stor, förkyld och fortfarande stel och öm efter "hockeyolyckan".
Vädret inbjöd iaf till en tur, minus 8 och strålande sol. Laddade batterierna till skovärmarna och på eftermiddagen var cykeln i ordning och alla "j***a" kläder som behövs satt på plats.
Lugnt och fint var ambitionen, pulsklockan på plats för att inte bli ivrig. Skulle vara ute och mysrulla ca 45 minuter på grusvägar, ingen stress, lugnt och fint. Kändes ok i en halvtimme, var jätteduktig på att hålla ett lågt tempo. Vägarna var stenhårda, isiga och spåriga.
Som avslutning tog jag en oprövad väg för att slippa asfalt så långt det var möjligt. Tempot blev som vanligt lite högre ju närmare hem jag kom, med bara 500 meter kvar till den trygga asfalten kör jag om en kvinna som promenerar med stavar, hej hej! 30 meter senare i en lätt högersväng försvinner allt fäste på ett isigt spår. Hinner inte reagera innan jag ligger på sida. Ont... Sitter på vägen och försöker få ordning på alla kroppsdelar när "stavdamen" kommer ikapp. -Oj! Tur att du inte slog huvudet... Mm, tänker jag och försöker se oberörd ut samtidigt som jag tar mig upp på fötter och förklarar att vurpor råkar cyklister ut för heeeela tiden... :-)
Ont som f-n gör det, hoppar upp på cykeln och rullar hemmåt i lugn takt. Tänker att det var tur att inte hastigheten var mer än 27-28 km/h och att jag hade både underställ och fodrade cykelbyxor.
Väl hemma konstaterar jag att mina älskade vinterbyxor fick lite stryk.
Kände att det nog inte var helt friskt därunder heller, både stelt och svullet.
Inte så farligt trots allt! Hade kunnat vara värre, hade kunnat hända sommartid i +40 km/h med bara ben och en kraschad dyr cykel som resultat. Nu blev bara resultatet lite nya repor på styret på Mountainbiken, ett stelt knä, en öm ambåge och ett lite sargat lår.
Funderar dock fortfarande på cykelåret 2009. Vet int hur jag ska tolka dagens tecken riktigt... Positivt? Det kan bara bli bättre! Eller negativt, jag kanske ska hålla mig till en cykel som står stadigt och tryggt innomhus... :-)
Nyårsdagen har det flera år varit tradition att ta första rundan ute. Mycket för att mentalt tala om för knopp och kropp att det är nu det gäller, det är nu det ska tränas hårt ett halvår för att vara i form till sommaren.
Idag kändes motivationen inte så stor, förkyld och fortfarande stel och öm efter "hockeyolyckan".
Vädret inbjöd iaf till en tur, minus 8 och strålande sol. Laddade batterierna till skovärmarna och på eftermiddagen var cykeln i ordning och alla "j***a" kläder som behövs satt på plats.
Lugnt och fint var ambitionen, pulsklockan på plats för att inte bli ivrig. Skulle vara ute och mysrulla ca 45 minuter på grusvägar, ingen stress, lugnt och fint. Kändes ok i en halvtimme, var jätteduktig på att hålla ett lågt tempo. Vägarna var stenhårda, isiga och spåriga.
Som avslutning tog jag en oprövad väg för att slippa asfalt så långt det var möjligt. Tempot blev som vanligt lite högre ju närmare hem jag kom, med bara 500 meter kvar till den trygga asfalten kör jag om en kvinna som promenerar med stavar, hej hej! 30 meter senare i en lätt högersväng försvinner allt fäste på ett isigt spår. Hinner inte reagera innan jag ligger på sida. Ont... Sitter på vägen och försöker få ordning på alla kroppsdelar när "stavdamen" kommer ikapp. -Oj! Tur att du inte slog huvudet... Mm, tänker jag och försöker se oberörd ut samtidigt som jag tar mig upp på fötter och förklarar att vurpor råkar cyklister ut för heeeela tiden... :-)
Ont som f-n gör det, hoppar upp på cykeln och rullar hemmåt i lugn takt. Tänker att det var tur att inte hastigheten var mer än 27-28 km/h och att jag hade både underställ och fodrade cykelbyxor.
Väl hemma konstaterar jag att mina älskade vinterbyxor fick lite stryk.
Kände att det nog inte var helt friskt därunder heller, både stelt och svullet.
Inte så farligt trots allt! Hade kunnat vara värre, hade kunnat hända sommartid i +40 km/h med bara ben och en kraschad dyr cykel som resultat. Nu blev bara resultatet lite nya repor på styret på Mountainbiken, ett stelt knä, en öm ambåge och ett lite sargat lår.
Funderar dock fortfarande på cykelåret 2009. Vet int hur jag ska tolka dagens tecken riktigt... Positivt? Det kan bara bli bättre! Eller negativt, jag kanske ska hålla mig till en cykel som står stadigt och tryggt innomhus... :-)
Kommentarer
Trackback
