Summering av Ottarstrampet del 3
Så kommer den hett efterlängtade racerapporten äntligen. Möjligen något färgad av god mat och ett antal glas rödvin. Tyvärr inte så mycket vin att jag glömt resultatet...
Efter att jag som vanligt servat goda vänner med flaskor, handskar, glasögon, fixning av nummerlappar och annat så började det närma sig start. Att serva goda vänner är förresten nått jag är van med efter år av träning och tävling med bröderna Norling. :)
Vi var som sagts tidigare flera från Östhammar som skulle trampa runt, ca 10-11 stycken visade det sig bli. Personligen så hade jag som mål att bli snabbast i stan, Jari fick i sammanhanget räknas som nollåtta då jag inte räknade med att ha en chans mot en av Sveriges vassaste multisportare. jag räknade således med att den svåraste konkurrenten i stan skulle bli Kenneth Karlsson, far till en av Jaris lagmedlemmar i Team Axa Multisport, John.
Kenneth har ett förflutet som crossåkare och är teknisk som satan i skogen. Som om det inte vore nog så har Kenneth till den här säsongen ärvt Johns förra cykel, ett toklätt XC-spjut av märket Scott, illa.
Lite nervös inför loppet kollade jag med en vän från Tierp, Micke Öhman, via Facebook kvällen innan hur banan var. Med tanke på hans svar så är jag tveksam till hans vänskap numera.
-"Mest grus, bara att BOMBA!"
Haha!!! Vilket skämt! Kul Micke! Verkligen superkul... :)
Nåväl, för att inte gå händelserna i förväg så fortsätter jag som om jag fortfarande vore vän med Micke.
Andades ut en smula och tänkte att banan verkar perfekt för mig som har styrkan i slätdraget och vill ha så lite tekniskt som möjligt. Dels pga av min nio (9) år gamla cykel som både är tung och saknar framdämpare och min bristande förmåga att ta mig fram fort i stökig terräng.
Med Mickes ord ringande i öronen så ägnade jag onsdagen åt att justera om framväxeln som rasslat och hoppat mellan de två största dreven. Min lösning blev att justera så just de dreven fungerade ok, vilket fick till följd att de 9 lägsta växlarna inte gick att använda. En toppenplan med tanke på att banan bestod av mest grus och att det skulle handla bara om att "bomba"... Med tanke på detta fanns det heller ingen anledning till oro över att framgaffeln inte dämpar det minsta, om man inte kör på en grävling eller störtar ned i ett krondike.
Förstod efter uppvärmningen att de första kilometrarna skulle bli vidriga då banan inledningsvis var lika lättcyklad som en skön badstrand...
Starten går!
Precis som förväntat blev starten full gas från början. Snabbisarna i täten drog på för fullt och spräckte fältet i den tungtrampade sanden.
Jag insåg direkt att det inte var någon idé att ens försöka gå med. Risken att bränna sig var alltför stor.Trygg i förvissningen om att min tid skulle komma på de snabba grusvägarna trampade jag på i mitt tempo med hela 10% kvar av mitt hjärtas kapacitet...
Kilometer på kilometer avverkades utan att jag kände några hårda grusvägar under hjulen. Tätklungan var som bortblåst, bakåt var det tomt. Jag hade hamnat i det vacuum som jag hatar. Stigar med massor av rötter och sten avlöste varandra, endast uppblandade med jobbiga backar. Backar som blev ännu jobbigare eftersom jag justerat bort mina nio lättaste växlar... Smart Tobbe, verkligen briljant...
Den stökiga terrängen i kombination med min gamla cykel utan fungerande dämpare sög musten ur mig ganska ordentligt.
När äntligen varvningen kom efter 2,5 mil var jag ganska mör och gladdes ordentligt åt att se Nina, för dagen klädd i cerise för att synas, med en flaska sportdryck. Langningen gick perfekt och jag tog mig återigen an den tunga sanddelen.
Strax efter var jag ganska uppgiven. Räknade inte med att hinna ikapp Kenneth eller Jari som jag hade tappat redan i starten. Enda trösten var att resten av Östhammarsgänget var bakom.
Med värkande handleder, stumma armar och en rygg som skrek av smärta vägde jag mina alternativ. Trampa på i mitt eget tempo i ytterliggare 1 timme och 15 minuter eller slå av på takten och vänta in första man som jag känner och iaf ha sällskap till mål.
Efter noggrant övervägande så valde jag att nöta på i mitt tempo. Att slå av för att man är trött, förbannad och kroppen värker är inte min grej.
Malde på och anlände till målet efter ca 2,5 timme som tjugonde man, tröttare i armar och rygg än i benen.
Jari och Kenneth var redan i mål. Jari på sjätte plats och nöjd över att ha slagit 2 x Karlsson, Kenneth nöjd över att vara snabbast i Östhammar och kanske lite grinig över torsk mot Jari.
Gammal är äldst och jäkligt snabb! All heder till Kenneth, Östhammars vassaste MTB-cyklist.
Efter mig anlände resten av Östhammarsborna med Markus först. Hedrande eftersom han gjorde sitt livs första lopp.
Patrick var nästa man. En man som under resans gång insett att fulldämpat inte är så dumt...
Tävlingen var skoj tyckte alla. Alla tyckte även att den var jobbigare än förväntat. Jag personligen blev smärtsamt påmind om flera saker. Att träningspassen måste bli hårdare var en av sakerna...
Glada var vi allihop, gladast var Jari och jag när vi fick belöning av Nina.
Nu orkar jag inte mer. Reflektioner och fler bilder kommer imorgon.
Att springa (eller snarare gå) en dag på stan har tagit hårt på krafterna. Speciellt som min kära Nina satt fart på cykelbytarfunderingarna ordentligt. :)
Efter att jag som vanligt servat goda vänner med flaskor, handskar, glasögon, fixning av nummerlappar och annat så började det närma sig start. Att serva goda vänner är förresten nått jag är van med efter år av träning och tävling med bröderna Norling. :)
Vi var som sagts tidigare flera från Östhammar som skulle trampa runt, ca 10-11 stycken visade det sig bli. Personligen så hade jag som mål att bli snabbast i stan, Jari fick i sammanhanget räknas som nollåtta då jag inte räknade med att ha en chans mot en av Sveriges vassaste multisportare. jag räknade således med att den svåraste konkurrenten i stan skulle bli Kenneth Karlsson, far till en av Jaris lagmedlemmar i Team Axa Multisport, John.
Kenneth har ett förflutet som crossåkare och är teknisk som satan i skogen. Som om det inte vore nog så har Kenneth till den här säsongen ärvt Johns förra cykel, ett toklätt XC-spjut av märket Scott, illa.
Lite nervös inför loppet kollade jag med en vän från Tierp, Micke Öhman, via Facebook kvällen innan hur banan var. Med tanke på hans svar så är jag tveksam till hans vänskap numera.
-"Mest grus, bara att BOMBA!"
Haha!!! Vilket skämt! Kul Micke! Verkligen superkul... :)
Nåväl, för att inte gå händelserna i förväg så fortsätter jag som om jag fortfarande vore vän med Micke.
Andades ut en smula och tänkte att banan verkar perfekt för mig som har styrkan i slätdraget och vill ha så lite tekniskt som möjligt. Dels pga av min nio (9) år gamla cykel som både är tung och saknar framdämpare och min bristande förmåga att ta mig fram fort i stökig terräng.
Med Mickes ord ringande i öronen så ägnade jag onsdagen åt att justera om framväxeln som rasslat och hoppat mellan de två största dreven. Min lösning blev att justera så just de dreven fungerade ok, vilket fick till följd att de 9 lägsta växlarna inte gick att använda. En toppenplan med tanke på att banan bestod av mest grus och att det skulle handla bara om att "bomba"... Med tanke på detta fanns det heller ingen anledning till oro över att framgaffeln inte dämpar det minsta, om man inte kör på en grävling eller störtar ned i ett krondike.
Förstod efter uppvärmningen att de första kilometrarna skulle bli vidriga då banan inledningsvis var lika lättcyklad som en skön badstrand...
Starten går!
Precis som förväntat blev starten full gas från början. Snabbisarna i täten drog på för fullt och spräckte fältet i den tungtrampade sanden.
Jag insåg direkt att det inte var någon idé att ens försöka gå med. Risken att bränna sig var alltför stor.Trygg i förvissningen om att min tid skulle komma på de snabba grusvägarna trampade jag på i mitt tempo med hela 10% kvar av mitt hjärtas kapacitet...
Kilometer på kilometer avverkades utan att jag kände några hårda grusvägar under hjulen. Tätklungan var som bortblåst, bakåt var det tomt. Jag hade hamnat i det vacuum som jag hatar. Stigar med massor av rötter och sten avlöste varandra, endast uppblandade med jobbiga backar. Backar som blev ännu jobbigare eftersom jag justerat bort mina nio lättaste växlar... Smart Tobbe, verkligen briljant...
Den stökiga terrängen i kombination med min gamla cykel utan fungerande dämpare sög musten ur mig ganska ordentligt.
När äntligen varvningen kom efter 2,5 mil var jag ganska mör och gladdes ordentligt åt att se Nina, för dagen klädd i cerise för att synas, med en flaska sportdryck. Langningen gick perfekt och jag tog mig återigen an den tunga sanddelen.
Strax efter var jag ganska uppgiven. Räknade inte med att hinna ikapp Kenneth eller Jari som jag hade tappat redan i starten. Enda trösten var att resten av Östhammarsgänget var bakom.
Med värkande handleder, stumma armar och en rygg som skrek av smärta vägde jag mina alternativ. Trampa på i mitt eget tempo i ytterliggare 1 timme och 15 minuter eller slå av på takten och vänta in första man som jag känner och iaf ha sällskap till mål.
Efter noggrant övervägande så valde jag att nöta på i mitt tempo. Att slå av för att man är trött, förbannad och kroppen värker är inte min grej.
Malde på och anlände till målet efter ca 2,5 timme som tjugonde man, tröttare i armar och rygg än i benen.
Jari och Kenneth var redan i mål. Jari på sjätte plats och nöjd över att ha slagit 2 x Karlsson, Kenneth nöjd över att vara snabbast i Östhammar och kanske lite grinig över torsk mot Jari.
Gammal är äldst och jäkligt snabb! All heder till Kenneth, Östhammars vassaste MTB-cyklist.
Efter mig anlände resten av Östhammarsborna med Markus först. Hedrande eftersom han gjorde sitt livs första lopp.
Patrick var nästa man. En man som under resans gång insett att fulldämpat inte är så dumt...
Tävlingen var skoj tyckte alla. Alla tyckte även att den var jobbigare än förväntat. Jag personligen blev smärtsamt påmind om flera saker. Att träningspassen måste bli hårdare var en av sakerna...
Glada var vi allihop, gladast var Jari och jag när vi fick belöning av Nina.
Nu orkar jag inte mer. Reflektioner och fler bilder kommer imorgon.
Att springa (eller snarare gå) en dag på stan har tagit hårt på krafterna. Speciellt som min kära Nina satt fart på cykelbytarfunderingarna ordentligt. :)
Kommentarer
Trackback
